Tänk vad vi kvinnor får stå ut med rent kroppsligt den dag vi ska välkomna ett nytt liv till jorden. Eller snarare- den dag vi måste trycka ut något som helt klart är för stort för det hål vi skapades med. Alla säger att det är underbart att vara gravid och självklart måste det vara fantastiskt att bära på sitt eget barn. Men alla saker runt omkring skulle jag gärna slippa. Att må illa, se kroppen förvandlas till något valliknande och att inte längre kunna raka sig ordentligt. Att ligga och krysta timme efter timme och låta som ett djur som kommit i kläm. Åh vad jag kommer avundas mannen som sitter i fåtöljen bredvid med en cola i handen.
Efter timmar av skrikande, flämtande och en nära-döden-upplevelse kommer den röda klumpen ut. Fullständig lycka! Men sen ska du föda ut moderkakan och sys. Du får med dig ett paket med monsterblöjor hem och får sitta på badring i en vecka.
Om det inte vore nog att känna sig som en påkörd räv, förväntas du att bjuda hem släkt och vänner på fika. Alla vill ju självklart se det lilla underverket, så fort som möjligt! Alla gullar, nyper kind och du vill bara dra täcket över huvudet. Veckorna går och du förväntas rulla barnvagnen på stan och vara lika smärt som innan. Att amma äter ju kilona sägs det. Och några veckor senare känner du hur mannen börjar tända ljus hemma och vill klämma på brösten. Brösten som du numera ser som två varande sugproppar. Du har precis blivit av med bilden på dig i blöja och han vill ha sex? Viljan att dra täcket över huvudet kommer igen. Du har varit gravid i nio månader, en lång känslomässig bergdalbana. Och nu får du inte mer än några veckor på dig för att komma tillbaka? Jag säger- dra täcket över huvudet, ta med dig den lille röde klumpen och kom inte ut förrän du är redo!
